Så är skolavslutningar i kyrkan på tapeten igen; en mycket märklig diskussion som vissa politiker nu menar löses genom ännu ett lagförslag. Samtidigt rasar debatten om den islamistiska terrorn och även i detta sammanhang försöker politiska partier övertrumfa varandra i att vara “mjuk-hårda” för att vinna opinion.

Över och under allt detta andas ett långt större problem, nämligen ondskan manifesterad i rädsla. Och som av en händelse (!) publiceras här en artikel som tar upp och funderar över såväl rationell som irrationell rädsla; för terrorn och för det okända.

Nedan återfinns inledningen och genom att klicka på PDF-ikonen längst ner kan du ladda hem hela artikeln.

Är det
sant, det som sägs, att det pågår en islamisering? Är det meningsfullt att prata
om och är det ens tillrådligt? Kan ett land över huvud taget ”islamiseras”?
Vilken roll spelar rädslan för det okända? Vad, om något, kan hjälpa oss vidare
och framåt som människor?

Detta
är minerad mark med en mängd fallgropar och fällor, inmutade begrepps-kluster
och motstridiga analyser. Här finns varbölder och frågor som ingen riktigt vill
ta i och en rädsla för att associeras med grupperingar man inte sympatiserar
med. Till och med metadiskussioner om formuleringar så som ”att inte vilja ta i
frågan” och ”inte tillåtet att” är infekterade. Jag fick rådet att inte ge mig
in i detta textprojekt men, om jag ändå gjorde det, skulle vara förnuftig. Jag
tackar, uppriktigt, för den omtanken och vill faktiskt ta utgångspunkt precis
just där, i omtanken.

Denna
text vill jag skriva, just av omtanke om alla de personer som idag sitter med andan
i halsen och är rädda; som söker lösningar där lösningar inte står att finna. Jag
vill skriva denna text för att peka på vad jag menar skulle kunna hjälpa oss,
som människor, vidare och framåt. Jag kommer att hävda att lösningen på det
problem jag adresserar finns i bättre kunskap om Kristen tro, lära och
tradition; i ett personligt och välgrundat förhållningssätt till Treenig Gud och
att förutsättningen för detta är Kyrkan.”