När JagRobot får ont i själen, vem lagar mig då? När
JagRobot grubblar över var jag kommer ifrån och vart jag är på väg, vilka svar
får jag då? Det rationella alternativet är att berätta för mig att det ställe
där jag har ont inte finns. Det enklaste alternativet är att göda föreställningen
om att jag skapades en kylig natt för att två personer behövde närhet och
värme. Eller att tillverkningen skedde i ett laboratorium. Visserligen i en
uttalad kärleks namn, men mer som ett socialt måste och projekt än som en gåva.
Och min slutdestination, därtill, är bara lågornas rov för att ge plats åt
nästa generation. Slut.

Med denna bild av roboten som har ont där man inte kan ha
ont; med bilden av människan som en docka som saknar svar om skapelse och
ursprung, kastar jag mig in i något till synes helt annat, nämligen jobbdebatten.
Det är ju valår och på nytt står jobb och arbetslöshet i fokus. För vilken gång
i ordningen vet jag inte. Men konstigt är det inte, för människan har kommit
att värderas och definieras utifrån yrke, jobb och sysselsättning. I likhet med
roboten, som värderas utefter produktionskapacitet.

I någon mån verkar arbetslöshet vara en naturlag. Den finns
i hela världen och ser i snitt ut att ligga på mellan fem och tio procent. Sysselsättningen
verkar vara ett område vi, oaktat de styrandes politiska färg, inte kommer åt
med nuvarande tankemodeller. Inga insatser verkar vara tillräckliga. Inga av de
moderna teorierna tycks heltäckande.

All statistik och argumentation baseras på och beskrivs i termer
av dels ekonomiska teorier, dels idéer som är direkt hänförliga till
föreställningen om en nationalstat. Den så kallade arbetslösheten bygger på
tanken att det bara finns ett sätt på vilket individen förväntas kunna försörja
sig själv, samt bidra till det allmänna, på.

Men tänk om det är så att det inte är meningen att alla skall
”lönearbeta”. Tänk om det är så att bakom begreppen arbetslöshet och full
sysselsättning
döljer sig helt andra motiv än de uttalade? Tänk om det är
så att vi bara har fått lära oss att det är så livet skall se ut?

Tänk om det, samtidigt, är så att ett samhälle – oaktat dess
ordning och storlek – behöver en given mängd individer som ägnar sig åt en idag
bortrationaliserad funktion? Tänk om det är så att en viss mängd personer bör tillhöra
det andliga ståndet. Tänk om den mängd människor som behövs för att sörja för
våra andliga behov, motsvarar den mängd ”arbetslösa” som, över tid, verkar
finnas.

Tänk om det vore tänkbart att som människa dra sig undan – i
enskildhet eller gemenskap – för att ägna sig åt att be för skapelsen och
mänskligheten. Tänk om det vore tänkbart att vi såg på skapelsen och människan
på ett sätt som gjorde oss till annat än robotlika dockor; som gör oss till människor.

Tänk om det är så att Gud har en annan plan med oss än att agera som robotar som har ont där det, enligt världslig makt, inte är möjligt att ha ont.

Frid!
Fr. Franciskus Urban